Hälsoprogram: Vad innebär det? Picture

English Czech German Danish Italian French Dutch Norwegian Swedish Taiwanese

[Översatt till svenska från engelska av Susanne Johansson, S*Carpe Feline's uppfödning.]

Av Ulrika Olsson

Hälsoprogram: Vad innebär det?

De flesta uppfödare arbetar, mer eller mindre aktivt, för att förbättra hälsan på den kattras de föder upp. Trots det vet långt ifrån alla vad ett hälsoprogram är och hur det kan vara konstruerat för att ge bästa möjliga resultat. Fastän många studier har gjorts av genetiker i ämnet hur ett hälsoprogram bör vara uppbyggt för att ge bästa effekt har inte informationen nått ut internationellt till uppfödare. Många uppfödare baserar fortfarande sitt hälsoarbete på gissningar och antaganden om vad som borde fungera för att minska förekomsten av sjukdomar.

Den här artikeln informerar lite om vad ett hälsoprogram är och hur det bör vara konstruerat och varför.

Vad ett hälsoprogram är och vad det inte är

Ett hälsoprogram är ett organiserat sätt för uppfödare att arbeta tillsammans för att förbättra den genetiska hälsan hos den ras de arbetar med.

Vanliga missuppfattningar:

  • Ett hälsoprogram är inte bara att själv testa egna katter, samt att informera de egna kattungeköparna.
  • Ett hälsoprogram är inte ett forskningsprojekt för att lösa problem åt uppfödarna.

Ett hälsoprogram innefattar ofta både testning av individuella katter och en del forskning av genetiker och veterinärer. Det viktiga är emellertid att aktivt förbättra hälsan hos katterna - inte bara att lära sej mer om en sjukdom eller defekt. Resultatet bör vara att vi har reducerat sjukdomsfrekvensen som visas med de fortsatta testerna - inte en vetenskaplig rapport (det kan dock vara en sidoprodukt) eller ett antagande att katterna är förmodligen friskare nu.

Varför ska vi arbeta tillsammans?

För att kunna ha ett långsiktigt avelsprogram på egen hand, är det nödvändigt att hålla minst 35 hanar och 100 honor för avel i varje generation annars kommer dina katter att få problem på grund av inavel. Det är onödigt att säga att det är alldeles för många katter att hålla för en enskild uppfödare. Det här betyder att vi behöver jobba tillsammans, mer eller mindre nära varandra. I ditt arbete med rasen är du beroende av vad andra uppfödare gör i sin uppfödning därför att förr eller senare är du tvungen att köpa katter eller parningar från andra uppfödare som i sin tur köper katter eller parningar av ytterligare andra uppfödare. Vare sej vi tycker om det eller inte: vi har rasen tillsammans!

Olyckligtvis har den starka fokuseringen på utställningar och show-vinnare inom kattsporten gjort att samarbete inte uppmuntras - snarare tvärtom, det leder till tävling mellan uppfödare. Det här är ett problem som vi behöver ta i tu med, till nytta för de katter som vi älskar. Vi behöver fokusera mindre på utställningar och mer på själva katten, husdjuret, den pälsklädda familjemedlemmen.

När startar man ett hälsoprogram?

Det är viktigt att man inte startar hälsoprogram för mindre problem utan det måste gälla större problem som finns inom rasen. Om tex en defekt är något som inte är till skada för katten på något sätt, att starta ett hälsoprogram då vore överkurs. Om bara några katter visar sej ha en genetisk defekt - låt vara allvarlig - så är det nog bättre att ta itu med problemet hos de drabbade katterna och deras släktingar än att dra in alla katter i en ras i ett stort hälsoprogram. Det är annars risk att uppfödarna tappar fokus på de mer allvarliga eller vanliga sjukdomarna inom rasen.

Hur ska man utforma ett hälsoprogram?

Svenska genetiker som arbetar för Svenska Kennelklubben och Lantbruksuniversitetet har under flera decennier jobbat med hälsoprogram för hundar. De har då studerat olika hälsoprogram även i andra länder. De har då lärt sej vad som bör ingå i ett hälsoprogram för att nå bra resultat och vad som inte bör finnas med, som inte fungerar och som till och med kan förstöra resultaten. Studier och experiment har visat att följande delar bör finnas med när man bygger upp ett hälsoprogram:

  • Information.
    Ibland när folk är ivriga att sätta igång att förbättra hälsan för sina katter så vill de snabbt införa strikta regler för vad uppfödarna ska göra. Försök har visat att detta inte är bästa sättet att förbättra hälsan för våra katter. Ett bra hälsoprogram bör istället vara baserat på information och utbildning. Helt klart tar det längre tid att informera och utbilda många deltagare än att bara sätta upp regler, men det har visat sej att detta ger de långsiktigt bästa resultaten.
  • Säkrad identitet.
    Ett hälsoprogram bör innehålla säkrad identitet på de deltagande katterna, med andra ord: katterna måste vara chipmärkta eller tatuerade och denna märkning måste noteras av veterinären på testblanketten. Det uppenbara skälet är ju att undvika fusk. Det är som tur är inte så vanligt med fusk men det behövs inte så många som fuskar förrän man har undergrävt förtroendet för hela hälsoprogrammet. Hur kan vi veta vilka som fuskar och inte? Kan vi lita på det här resultatet? Eller på det där resultatet? Till slut har ingen förtroende för hälsoprogrammet. Av detta skäl så måste vi ha säkrade identiteter på katterna som ingår i hälsoprogrammet.
  • Öppna register.
    De registrerade resultaten i hälsoprogrammet bör vara öppna för alla att ta del av. Tyvärr är det ett fåtal uppfödare som har problem med detta, men det är viktigt.

    En del uppfödare tycker att det är tillräckligt att de informerar "de som behöver veta" och menar då de som äger släktingar till drabbade katter. Det kan ju låta förnuftigt men faktum är att de flera uppfödare än de som har släktingar till de drabbade katterna kommer att kunna dra nytta av att ha vetskap om både bra och dåliga resultat. Du vill veta inte bara föräldrarna, mor- och farföräldrar och avkommor utan även syskon och syskonbarn, mostrar och fastrar, farbröder och morbröder etc. Inte för att ett enda resultat på en avlägsen släkting kommer att spela någon större roll men många små bitar i informationsbilden kommer ge dej en tydligare bild av riskerna och fördelarna med din egen katt.

    Det skulle vara mycket tidskrävande för alla enskilda att gräva fram denna information för alla de olika katterna. Du skulle också vara tvungen att lita på att alla ägarna säger sanningen om sina katter, de flesta gör naturligtvis det men hur ska man veta vilka som inte gör det? En del uppfödare kanske blir arga på dej för att du frågar och då kan det bli så att man inte frågar igen.

    Genetikerna har kommit fram till att detta är ett av huvudskälen till varför registren i hälsoprogrammen behöver vara öppna för att bli framgångsrika.

    Uppfödare är ofta rädda att de öppna registren kommer att öka på det elaka skvallret om deras och andra uppfödares katter. Detta är något som vanligtvis inte händer. Tvärtom när fakta finns att hämta så finns det inte något att skvallra om längre. Skvaller bygger ju på att man inte vet.

Registrering av både bra och dåliga resultat

Registret i ett hälsoprogram bör innehålla både bra och dåliga resultat. När man publicerar resultat är det vanligtvis bara de goda resultaten som visas. Det är lätt att tro att det är vad vi behöver veta, katter som har dåliga resultat blir ju bara kastrerade och det behöver vi ju inte veta för vi kan ju inte göra något åt det i alla fall.

Men det här stämmer inte riktigt. Vi behöver veta.

Vi behöver veta för att bättre kunna utvärdera riskerna för släktingar till den drabbade katten. Resultaten går inte alltid att bedöma som "bra" eller "dåliga" Det finns resultat som ligger på gränsen till bra eller dåligt. Det finns även katter som har bra resultat, men som har ett flertal drabbade släktingar så kan det ändå finnas viss risk för katten beroende på vilken sjukdom det är fråga om. Till exempel om vi pratar om en progressiv sjukdom, som utvecklas över tid, som inte märks vid födseln, de första symtomen kommer först när katten blir äldre. Eller om det är en recessiv sjukdom, så kanske katten mår bra, men den kan ändå föra sjukdomen vidare till sin avkomma. För att få en så fullständig bild som möjligt så behöver vi veta både bra och dåliga resultat för dess släktingar.

Ett annat skäl till varför vi behöver veta både bra och dåliga resultat är att vi då kan beräkna vilken frekvens som sjukdomen har bland katterna. Vi behöver veta frekvensen drabbade katter av två skäl:

  • För att se om vårt hälsoprogram har gett önskad effekt.
    Det är inte alltid så att man får önskat resultat även om man tycker att det borde ha fått det. Om vi inte kan följa upp frekvensen så kan vi spendera massor av tid och pengar på att testa och selektera utan att få något som helst resultat. Vi kan använda pengar på bättre sätt!

    Om vi däremot följer upp frekvensen drabbade katter och ser att vi inte har fått väntat resultat, då har vi också möjlighet att analysera varför det inte fungerar. Då kan vi göra justeringar i hälsoprogrammet och se om det fungerar bättre efter det.
  • För att veta hur hårt vi kan selektera utan förstöra genpoolen.

    För att ta ett extremt exempel, om 5% i en ras är drabbade av en sjukdom och 2% är gränsfall så kan man välja att inte avla på de katter som är gränsfall. Om å andra sidan 50% är drabbade och 20% gränsfall så måste man definitivt överväga att avla på de katter som är gränsfall!

    Visst är det så att risken att få drabbad avkomma ökar när vi använder katter som är gränsfall jämfört med om vi bara använder katter som är fria, men om vi selekterar för hårt och därmed förstör genpoolen så tar vi en mycket högre risk än så. Det här är ibland svårt för uppfödare förstå och acceptera. Riskerna med att avla på gränsfall eller högriskkatter är väldigt tydliga medan riskerna med att förstöra genpoolen är mycket mer diffusa. Förstör man verkligen genpoolen? Vad händer då? Är det verkligen så illa? Men det faktum att genpoolfrågan är mer diffus betyder inte att risken är mindre verklig. Det finns exempel på ambitiösa hälsoprogram som visserligen snabbt reducerade den sjukdom det var fråga om, men på grund av förlusten av genetisk variation fick de istället flera andra, svårare problem. Och det är ju inte bra!

    Risken med för hård selektion är alltså mycket verklig och måste tas på stort allvar! Vi bör inte ta bort mer än 30% av våra avelskatter i en generation för en enda genetisk sjukdom. Naturligtvis måste vi då också veta hur många procent av katterna som har sjukdomen!

    För att få korrekt information om frekvensen drabbade katter så måste vi hitta ett sätt att få in resultaten direkt från de veterinärer som utför testen. Om vi litar på att uppfödarna själva skickar in sina resultat så kommer vi att få in fler goda än dåliga resultat. Det är ju roligare att dela med sej av bra resultat än av dåliga. Det är också så att när en uppfödare får oväntat dåliga resultat så kan han/hon bli så chockad och ledsen att han/hon helt enkelt glömmer att skicka in en kopia av testresultatet till hälsoprogrammets register.

Samma bedömning oavsett vilken veterinär du går till

Vid många hälsotester krävs en viss grad av subjektiv bedömning från veterinären. Det här betyder att en veterinär kan bedöma ett fynd hårdare än en annan veterinär. Om de här skillnaderna är stora blir det ett problem för hälsoprogrammet.

En möjlig väg för att reducera dessa skillnader är om samma veterinär kan bedöma alla resultat. Om en veterinär reser runt och gör testet kan han/hon göra alla tester för hälsoprogrammet? Om en röntgenbild tas, kan den skickas till en och samma veterinär för bedömning för hälsoprogrammet?

Om det inte är rimligt att samma veterinär gör alla bedömningar så måste vi istället försöka göra så noggranna riktlinjer som möjligt för de deltagande veterinärerna. På det här sättet, genom samarbete mellan veterinärerna, kan skillnaderna också reduceras. Vi kan dock inte förvänta oss att det här löser sej på en vecka eller två! Det är ett långsiktigt arbete. Vi måste se tiden an och inte förvänta oss 100% lika bedömningar omedelbart.

Var uppmuntrande och stödjande

Slutligen, när vi arbetar med ett hälsoprogram så fungerar allt mycket bättre - och blir mycket trevligare - om vi försöker stödja och uppmuntra varandra. När en olycklig kollega får ett dåligt resultat ska han/hon inte klandras för det, istället behöver han/hon ditt stöd. Även om det finns uppfödare som inte är stödjande mot dej så bör du fortsätta stödja dina uppfödarkollegor. Kanske kan man med tiden hoppas att du och dina kollegor kan ändra attityden inom kattsporten och göra andra uppfödare mer villiga att samarbeta igen? Vi måste börja någonstans för att detta ska bli verklighet. Den bästa att börja med är, som alltid, dej själv!