Genetik Picture

English Chinese Spain French Italian Dutch Norwegian Swedish Portuguese Taiwanese

Problem i rasen

  • Samla in information om sjukdomen! Vid vilken ålder ses de första tecknen på en drabbad katt? Hur drabbas katterna? Är det allvarligt? Finns det någon bot?
  • Kanske kan man se hur ärftligheten är? Om det är en enkelt dominant gen, en enkelt recessiv gen, könsbunden nedärvning, polygent?
  • Finns det något sätt att testa katterna för sjukdomen, för att snabbare få reda på vilka som bär på anlaget/anlagen?
  • Försök att få reda på ungefär hur stor andel av populationen som är drabbad!

Om det är en allvarlig sjukdom, som drabbar relativt många katter i rasen, kan det vara vettigt att göra ett särskilt hälsoprogram för att komma tillrätta med problemet. Hur man lägger upp hälsoprogrammet beror en hel del på vad man har fått fram för information på frågorna här ovanför. Det viktigaste i alla hälsoprogram är informationsspridning. Man måste sprida kunskap om sjukdomens symptom, utveckling, ärftlighet och eventuella tester som finns att tillgå. Detta kan till exempel ske genom klubbtidningar, broschyrer, hemsidor, medlemsmöten i rasringar och föreläsningar. Inte sällan möter man hos uppfödare en ovilja att ta itu med, eller ens erkänna, hälsoproblem som finns i rasen. Detta beror oftast inte på att uppfödarna inte bryr sig om ifall katterna blir sjuka, utan det är i allmänhet en rädsla som bottnar i okunskap. Om man inte vet hur man ska åtgärda problemen känns det jobbigt att prata om dem. Många är rädda för andra uppfödares eventuella panikreaktioner, att andra ska kräva att man ska kastrera hela linjer om ett fall av sjukdomen uppdagas. Tyvärr är en sådan rädsla inte alltid ogrundad. På grund av samma okunskap förekommer det att uppfödare vill ta i med hårdhandskarna riktigt ordentligt för att snabbt komma till rätta med ett hälsoproblem i rasen. Det är lika tokigt agerande som när man kör ner huvudet i sanden och låtsas att problemen inte finns där. Det är bara två olika typer av panikreaktion. Och ingen av dessa reaktioner gynnar katterna, förstås. Åtgärderna måste vara rimliga och stå i proportion till problemets svårighetsgrad. Under inga omständigheter bör man selektera så hårt att mer än ca 1/3 av katterna i populationen tas ur avel på grund av ett och samma hälsoproblem. Går man för hårt fram kan avelsbasen bli alltför åtstramad, och detta kan ge problem med FLER genetiska sjukdomar, som kan spridas i populationen just på grund av den alltför åtstramade avelsbasen. Och det var ju inte precis vad vi ville åstadkomma!

Alltså, grunden i ett hälsoprogram är information, information och åter information!

Sedan kan det också bli aktuellt med registrering av sjukdomsfall och eventuella testresultat. Om man bestämmer sig för detta bör man tänka på att registret ska vara öppet för alla att ta del av. Det har visat sig att detta är en avgörande faktor för att ett hälsoprogram ska ge gott resultat. Bristande öppenhet leder dessutom bara till skvaller och spekulationer, medan fakta effektivt sätter stopp för alla diskussioner av den typen. Och då kan man ju lägga all energi på att göra något åt problemet istället.

Nästa...