Genetik Picture

English Chinese Spain French Italian Dutch Norwegian Swedish Portuguese Taiwanese

Men om rasen redan är inavlad då?

Om en ras eller en population redan är så inavlad att klara tecken på inavelsdepression har dykt upp, som exempelvis hög frekvens av tidig cancer eller infektioner, vad kan man göra då?

Om det finns obesläktade linjer i andra länder så är den bästa lösningen förstås att utöka importen av katter från dessa linjer. Om det inte finns obesläktade linjer, måste vi para ut med katter av någon annan ras eller med oregistrerade katter som stämmer in hyfsat väl på standarden. Om tillräckligt mycket nya gener blandas in i populationen så kommer inavelsproblemet att lösas.

En invändning som man ibland hör mot den här typen av lösningar är att vi inte vet vilka skadliga recessiva gener som vi kan tänkas introducera i rasen genom inparningen av annan ras. Och det är ju sant, vi vet inte det. Däremot vet vi att alla individer bär några skadliga recessiva gener. Många uppfödare tror att det då är bättre att ha en mer inavlad population, och därmed ett mindre antal olika typer av skadliga gener, eftersom man då lättare kan kontrollera dem. Kanske finns det till och med tester för de sjukdomar eller defekter som dessa gener orsakar. Men som vi snart ska se är det faktiskt bättre att ha lägre frekvenser av många olika recessiva defekta gener än att ha en hög frekves av en enda recessiv defektgen.

Anta att vi har en population A med en genfrekvens på 50% för något slags recessiv defektgen. Vi ska jämföra detta med en population B med genfrekvensen 10% av var och en av fem olika recessiva defektgener. Båda populationerna kommer då att ha samma frekvens av skadliga gener totalt sett, men population A har bara ett slags defektgen (lätt att hålla koll på) medan population B har sina defektgener uppdelade på fem olika typer.

Risken för att en enskild kattunge i population A visar defekten är då 0,50 x 0,50 = 0,25 = 25%.

Risken för att en enskild kattunge i population B visar någon av de fem defekterna som finns i populationen är 5 x (0,10 x 0,10) = 0,05 = 5%.

Detta visar att vi får avsevärt mycket färre kattungar med defekter i en population som har lägre frekvenser av flera olika typer av defektgener. Det effektivaste sättet att hålla en ras frisk är inte att att försöka eliminera alla skadliga recessiva gener, utan att se till att de förekommer i så låg frekvens att två av samma slag aldrig möts.

Det förekommer att uppfödare tvekar att utpara eftersom de är rädda att de kommer att förlora typen på katterna för evigt. Det finns uppfödare som anser att inavel (linjeavel) är det enda sättet att få bra och enhetlig typ. Det stämmer att inavel kan hjälpa en att nå resultat snabbare på den fronten. Problemet är att man då riskerar rasens hälsa på lång sikt. Det är möjligt att uppnå samma resultat med typen på katterna utan inavel, även om det då kan ta lite längre tid. Tyvärr är inavel en väldigt frestande genväg för uppfödare som är intresserade av att ställa ut sina katter. Men man måste komma ihåg att de flesta av de gener man dubblerar genom att inavla inte har någonting alls med typ att göra. En människa har till exempel ungefär 30 000 gener, och ungefär 98,5% av dessa är desamma hos en chimpans! Och ändå är vi väl ganska olika chimpanser? Hur stor del av generna kan då skilja mellan en siames och en perser? Eller en norsk skogkatt och en maine coon? Eller mellan en burma med bra typ och en huskatt som ser ut ungefär som en burma? Inte mer än att vi kan fixa det med ett antal generationers selektiv avel, det är jag säker på!

Nästa...