En "sibirisk exil" för Sibirier:
Kommer de någonsin tillbaka?
Picture

English Bulgarian Czech Dutch French German Italian Portuguese Spain Swedish

[Översatt av Eva Gunnarsson, S*Nikopeja's sibiriska katter.]

Av Alex Kolesnikov, PhD i molekylär genetik, Sibaris katteri, Ryssland.
(Återgett med tillstånd)

Del I.

Diskussionen, som just nu pågår överallt, inkluderat på dessa sidor i denna tidning (ryska kattidningen Droug, E.G.), om framtiden för den Sibiriska rasen har frambringat viktiga motsättningar som finns inom föreningar som värnar om den kända ryska ursprungskatten. Om man bortser från dessa skilda åsikter, är det som oroar mest att många medlemmar i föreningarna inte har en klar uppfattning om hur rasen har kunnat utvecklas. Varför är det så viktigt?

Inga nödbromsar finns tillåtna på flygplan. På samma sätt tillåter inte den biologiska utvecklingen "stopp vid busshållplatser" för att man ostraffat ska kunna stanna och slappna av. Ett evolutionärt "stopp" orsakar oftast våldsam och oåterkallelig tillbakagång. Detta överensstämmer med naturlig utveckling och är i allra högsta grad ännu mer sann när det gäller den artificiella.

Brist på förståelse för grundläggande biologiska principer, annat är för genetiken bakom pälsfärger, kan spela ett obehagligt spratt för en uppfödare. Det gäller speciellt för unga raser som kräver mycket arbete för att stabilisera katternas typ. Fångad i denna labyrint så har en del uppfödare, likaväl som kattdomare, svämmat över både på det ryska Internet och i tryckta medier med sina åsikter om den Sibiriska rasen. Oftast saknas felinologiskt innehåll men de är fullt av känslor och pekfingrar. Den energi och envishet hos dessa personer skulle bättre kunna användas i andra, mer fokuserade och fredliga sammanhang.

Det är faktiskt svårt att inte låta bli att reflektera över att det i stridens hetta, så har ingen av personerna kommit ihåg katterna. I denna artikel är det bättre att lämna hela den diskussionen åt sidan och koncentrera oss på det första och viktigaste ämnet för en uppfödare, nämligen katterna själva.


Modern Siberian Cat

Modern Sibirisk katt

Under de senaste decennierna har vi, tack och lov, ofta hört orden som "Red Book", utrotningshotade arter, med mera. Naturlig evolution på Jorden är mer och mer utbytt mot en styrd av människan. Och troligtvis kommer denna process inte att vridas tillbaka, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. Ett talande exempel när det gäller evolution som påverkats av människan är domesticeringen av katten och dess utbredning. En tillräckligt stor population av domesticerade katter med gemensam fenotyp som lever under liknande förhållanden kan möjligen ge upphov till en så kallad "ursprungsras" eller "naturlig ras". Man kan anta att det inte är något tungt jobb att skapa en ny naturlig ras om man utgår från detta. Anta att en sådan population innehåller ett rikt genetisk material, som bevarats under flera decennier och kanske även under hundratals år, delvis genom naturligt urval och delvis genom mänsklig påverkan. I en kattpopulation, som i detta exempel, är skillnader mellan de olika individerna så små att man kan identifiera en speciell "typ". Denna typ är nödvändig att utveckla, att framhäva speciella kännetecken, att försöka att utkristallisera själva kärnan i den beryktade E Pluribus Unum, och på så sätt skapa, inte ett urvattnat "husdjur", utan en riktigt "vilt" djur...

Men, det här kan vara en mycket mer svårframkomlig väg än vad man kan tro vid första anblicken. I verkligheten så speglar likheter i fenotyp (eller "typ"), som finns hos ursprungliga kattpopulationer, inte nödvändigtvis en hög nivå av identiska genotyper mellan katterna. Förekomsten av en särskild stabil reproducerbar fenotyp i en kattpopulation behöver inte nödvändigtvis innebära att man med ett aktivt artificiellt urval inom en del av denna population kommer att kunna bevara denna stabilitet utan att det istället leder bort från önskvärda förändringar.


Modern Siberian Cat

Modern Sibirisk Katt

Basen i en ursprungsras utgörs av det, vilket en majoritet av felinologer är överens om, som är produkten av det spontana urvalet i en isolerad likartad population med gemensam fenotyp. Endast i kattpopulationer som är tillräckligt stora och relativt isolerade under långa perioder (många decennier, eller ännu bättre, flera århundrade) stabiliseras också genotypen. Endast en sådan population kan omvandlas till en naturlig ras utan alltför mycken svårighet.

Det artificiella urvalets betydelse som förekommit innan den naturliga rasens bildande kan vara försumbar (NFO, MCO), likaväl som avgörande (KOR). Den senare rasen anses vara "lyckobringande katter" och nästintill heliga djur i dess hemland. Vägen till hur populationen stabiliserats är sålunda betydelselös, endast en lång period av vilken som helst form av stabiliseringsurval behövs för att uppnå en enhetlig genotyp.

Men fortfarande, ur en genetikers synvinkel, innehåller vilken population som helst av vilda katter en mycket större mångfald än de "normala" biologiska arterna. Hursomhelst, en sådan population lyder under generella biologiska lagar. Kunskap om dessa regler eller mönster under rasens uppbyggnad och utveckling kan hjälpa till att undvika en rörelse i fel riktning, vilket kan leda rasen in i en återvändsgränd (utan att den ens finns bakgårdskatter - A.K.).

Bildandet av populationens genotyp (summan och fördelningen av alla gener i populationen) kan beskrivas i termer av matchande delar av genetiken, populationsgenetiken. Kunskap om de grundläggande delarna i detta ämne skulle vara till stor hjälp för deltagarna i diskussionen om Sibiriska katter och den maskade katten Neva Masquerade om de verkligen är intresserade av att ta reda på några av orsakerna till problemet.

Låt oss börja från grunden. Var kommer den "Sibiriska" fenotypen ifrån, vad är en Sibirisk katt nu och vad vill vi se i framtiden?

En del felinologer antar att en speciell urtypisk katt i det förgångna formade ursprunget till många, om inte alla, semilånghåriga och långhåriga katter. Den senare blev föremål för ett intensivt artificiellt urval. Man kan notera att pälsen på riktigt långhåriga katter, som Perser, troligtvis är resultatet av ett långt artificiellt urval. Det är svårt att föreställa sig att Perserns långa päls skulle ha medfört en fördel för vare sig vilda eller halvvilda katter i en naturlig urvalsprocess. En tjock semilånghårig päls, som varierar med årstiderna, är något helt annat i termer av urval för fördelar under naturliga förhållanden. Det är uppenbart att även för tvåhundra år sedan så var den mänskliga civilisationen helt annorlunda från den som man kan se idag och de naturliga faktorernas påverkan på husdjurens utveckling var mycket högre. Den allmänt accepterade förfadern till den domesticerade katten är den afrikanska vildkatten, Felis lybica. Om man tar skillnaderna mellan katter som har sitt ursprung från Mellanöstern och klassiskt korthåriga raser, som är direkta avkommor från egyptiska katter och därmed från F. lybica och till en bråkdel från Felis chau (djungelkatt), så kan man anta att de semilånghåriga katterna från Mellanöstern förvärvat en ansenlig del av sitt genetiska material från andra katter. Egenskaper som pälsstruktur och längd, kraftig kroppsbyggnad och en del andra fenotypiska inslag kan inte rimligtvis ha utvecklats inom några århundraden hos katterna från Mellanöstern


Felis silvestris

Felis silvestris - Europeisk vildkatt

En skogslevande vildkatt, Felis silvestris, eller för att vara mer noggrann, dess underarter, är den mest troliga bidragsgivaren. Inom parantes så kan man notera att zoologer räknar med mer än 20 underarter till F. silvestris. Den mest kända är den europeiska vildkatten vars roll i utvecklingen av huskatter i Europa ofta avslås. Men utbredningsområdet för den skogslevande vildkatten begränsas inte bara till Europa utan inkluderar också Mellanöstern, Turkiet, Kaukasus, och delvis också mer östliga områden som Iran. En del avvikande underarter till F. silvestris finns också i Indien och i Tibet.


Felis lybica

Felis lybica - Afrikansk vildkatt

Utbredningsområdet för underarterna i Mellanöstern överlappar med dem som också tillhör F. chaus och F. lybica. Det är i detta område som den största koncentrationen av gamla LH (långhår) och SLH (semilånghår) katterna finns (TUA, TUV i Turkiet och Perser i Iran). Detta område kan anses vara det ursprungsområdet för LH och SHL katter.


Felis silvestris caucasica

Felis silvestris caucasica

Underarten av den skogslevande vildkatten i Mellanöstern är Felis silvestris caucasica. Dess päls är tjock och har en välutvecklad underpäls på vintern. Och det är inte så konstigt. Hårda vintrar är inte ovanliga i Kaukasus nedre bergskedja, och inte heller i Turkiet och i de iranska bergstrakterna. Många av dessa områden ligger högre än 1500 meter över havet och under vinternätterna kan temperaturen sjunka till -30oC. Hastigheten på vintervindarna i detta område är också hög. Om somrarna, å andra sidan, så är det mycket varmt och torrt.


Felis Silvestris Caucasica

Felis Silvestris Caucasica - bild tagen av en rysk felinolog i Armenien


Det är anledningen till att F. silvestris caucasica har en semilånghårspäls med en tät underpäls som fälls under varma perioder. Som man kan se på bilden så karakteriseras F. caucasica en muskulös cylinderformad kropp, rundat huvud med en trubbig nos och en synlig men inte accentuerad övergång från ett relativt slutande panna till nos, ganska korta massiva ben och relativt kort svans. Med andra ord ... påminner ganska mycket om... ja, en Sibirisk katt. Är detta en tillfällig likhet?

Troligtvis är det inte det. Jag blir påmind om en anekdot från Sovjettiden, om snattaren som knycker delar från vapenfabriken, som också tillverkar cyklar och andra civila saker... Det spelar ingen roll, förhoppningen är att kunna sätta ihop något för hemmabruk, men varenda gång han försökte, så fick han bara ihop Kalashnikovs... Döm honom inte för hårt, för den här anekdoten har som syfte att på ett utmärkt sätt illustrera grundläggande genetiska förutsättningar och visar också på saken som diskuteras.

Hur exakt generna som definierar lång päls uppstod bland populationen av huskatter är inte känd. Men det är inte heller särskilt viktigt om det var vilda SLH katter som domesticerades enskilt eller om katter flyttade från ett stort domesticeringsområde i Egypten och främre Asien till Östern och som förvärvade det ändamålseniga genetiska materialet från vildkatter under vägen. Vad som är viktigt är resultatet att den Sibiriska katten har en tydlig identifierbar fenotypisk urtyp; mest sannolikt är det den östra underarten av Europeisk vildkatt som finns i regionerna kring Kaukasus och i främre Asien.


European wildcat

Europeisk vildkatt

Även om pälsen på den Europeiska vildkatten inte kan kvalificeras som helt "kort", så är det fortfarande svårt att jämföra med den täta och hårda pälsen hos F. silvestris caucasica. Vad som är intressant är att anpassningsbarheten hos vildkatterna är så stor att i bergstrakterna i Europa, i Alperna och i Pyreneérna, ökar längden på pälsen hos vildkatterna jämfört med den "klassiska" Europeiska vildkatten (se bilden ovan).

Det är möjligt att föreställa sig på vilket sätt som den fenotypiska semi-långhårskatten har spridit sig från områdena kring Kaukasus och främre Asien längre österut, i samklang med människornas utbredning. Olikt medeltiden i Europa så "blommade" främre Asien och Kaukasus under perioden 700-1400-talet. En katt i muslimska länder är ett djur, som är älskad om inte dyrkad. Därför är det lätt att anta att katter från Persien och den arabiska världen, och senare från Turkiet, har spridits med köpmän till de östra och nordöstra områdena i främre Asien. Antagligen liknade de mycket de moderna SLH katter i Ryssland. Som ytterligare bevis för denna teori är förekomsten av den Bukhariska katten, nu nästan bortglömd i Ryssland, som påminner mycket om både den moderna Sibiriern och den kaukasiska skogkatten. Spridningen på detta sätt, genom den muslimska populationen och köpmän till de nordöstra regionerna, av de arketypiska SLH katter nådde först områdena i Centralasien och Kazakstan och därifrån till Volga och södra Sibirien. Efter det har SHL katter spridit sig vidare i Sibirien och till den europeiska delen av Ryssland. Det är mycket troligt att efter Rysslands befrielse från tartarernas ok ökade det alternativa flödet av katter från Europa till Ryssland. Men det hände nog inte tidigare än runt 15-1600-talet...

Därför spelar de karakteristiska dragen hos den kaukasiska skogkatten, som möjliggjorde för den att överleva i ett inlandsklimat med de hårda vintrarna i höglänt skog, en stor roll i den moderna standarden för Sibiriska katter. Därför skulle den klokaste vägen när det gäller utveckling av den sibiriska rasen vara bevarandet av, förstärkning av och en mer likriktning av dessa drag.

För närvarande är F. silvestris caucasica en utrotningshotad art som finns med i den ryska federationens "Red Book". Den är också skyddad i lag av staten i Armenien. Detta faktum, som saknar direkt samband med ämnet som diskuteras, tas med av den anledningen för att jag ska kunna återknyta till problemet med hur en population beter sig under naturlig utveckling liksom i den initiala processen av utvecklingen av en ras. När anses en ras vara utrotningshotad? Det händer när populationens antal är under några få tusen djur. Vid denna punkt beror populationens framtid på ödets nycker som plösligt kan påverka den naturliga selektionen. Inom populationsgenetiken kallas dessa processer för "genetisk drift" och "flaskhalseffekt".


Modern Siberian Cats

Moderna Sibiriska katter

Dessa processer kan leda till utbyte av den karakteristiska genotypen i populationen med någon helt annan än den som fanns i den ursprungliga populationen till en mycket liten del. I artificiellt urval inom små populationer med en okänd genotyp så är det mycket svårt att förutsäga urvalets resultat och, likaså, svårt att uppnå önskade stabila förändringar i fenotyp. Med andra ord, ju högre grad av genetisk variation in en liten population som används i avel, desto mindre är chansen att det framgångsrikt ska leda fram till en önskad fenotyp.

Detta innebär att under urvalsprocessen, till exempel av en pälsfärg, så kan några oönskade förändringar i fenotyp uppstå. Detta kan vara förändringar i längden på benen, formen på huvudet, fixering av ett anlag för ärftlig sjukdom och andra saker. Och riskerna av sådana oönskade effekter ökar med minskningen av populationens storlek och med varje generation som föds i en sådan population skild från den ursprungliga genpoolen.

Efter all detta, låt oss se hur många Sibirier av bra kvalitet som vid denna tidpunkt aktivt deltar i aveln i Ryssland och i de forna Sovjetstaterna? Grova beräkningar gjorda med hjälp av Internet visar att antalet av dessa djur inte överstiger ett och ett halvt till tvåtusen individer. Dessutom, om man tar med i beräkningen att större delen av dem inte har möjlighet att para sig med varandra, och att många småpopulationer av Sibirier har en hög inavelsgrad, så ser situationen än mer allvarlig ut. Även om Sibiriska katter inte är direkt utrotningshotade så är kvaliteten på parningarna inom populationen ur synvinkeln att bevara fenotypen i de ovannämnda genetiska termerna och en meningsfull förbättring av rasen på en sådan nivå att den motsvarar den hotfulla situationen som beskrivs i "Red Book". Det är något att fundera på, eller hur?

Slut på den första delen.

Vi har beskrivit dåtid och nutid gällande den Sibiriska katten och diskuterat generella problem som uppstår i utvecklingen av naturliga raser vars ursprung är "vilda" populationer.

I andra delen vänder vi uppmärksamheten direkt till situationen med Neva Masquerade-katterna, deras relation till den Sibiriska rasen, deras ursprung, ect., knutet till ämnena diskuterade i Del 1.

© 2003 A. Kolesnikov, Moskva, Ryssland (Svensk version efter en engelsk översättning av den ursprungliga ryska artikeln publicerad i det ryska kattmagasinet "Droug" i januari 2003. Den ursprungliga artikeln använder delvis andra illustrationer.)